I över ett år har Paus fotograf Magnus Andersson följt Johannes Årsjös strävan mot att bli världens starkaste man. I dag tävlar han om att bli Sveriges starkaste man – för femte gången.

Ljudet av nycklar slår mot den rostiga slitna plåtdörren när den öppnas, sedan mörker. Det blinkar till. En lampa tänds i en källarlokal i hamnen i Norrköping.

Här tränar Johannes Årsjö för att bli världens starkaste.

Det var sommaren 2005 som allt började. Gamla torget i Norrköping, säkert tusen personer i publiken. Ett gäng killar kämpar och sliter, med tunga vikter, om att bli starkast i Norrköping. Utan att vara speciellt förberedd och mest som en kul grej, krigar Johannes till sig en tredjeplats.

–Jag kände att det passade mig perfekt, jag har alltid varit stor och tung.

Redan som trettonåring vägde han 105 kilo, nu är han 28 år och uppe på närmare 160 kilo.

Tredjeplatsen gav mersmak och Johannes började träna ordentligt. Året efter vann han samma tävling och kom femma i Sveriges starkaste man. De kommande åren tränar han fem dagar i veckan. Jobb och resor till tävlingar runt om i världen avlöste varandra.

– Jag tränar inte för att ta på en skrikgrön tröja, springa ner på krogen och få klapp i ryggen och blickar. Jag tränar för att det är så fruktansvärt kul, det jag gör. Och för att jag vill bli bäst i världen.

Han säger det med en sån självklarhet, där han sitter i träningslokalen.

Styrka tar tid att bygga upp, även om man har talang. Johannes hoppas att han kommer att vara som absolut starkast när han är mellan 30 och 35 år.

Klockan har just passerat halv sju på morgonen när han svänger in på parkeringen till caféet där han ska äta frukost. Vintersolens strålar letar sig fram över staden och gör att snön lyser lite vitare, det är kallt i luften.

Dagens första måltid blir köttbullar potatis, ägg, flingor, fil, juice och mjölk. För att kroppen ska orka den enormt tunga träning Johannes utsätter den för, och för att kunna bygga mer muskler, går det åt mycket mat. Han äter sju mål mat om dagen, däribland kolhydratsdrinkar för att ha ett högt kaloriintag och proteindrinkar för att slippa äta tio kycklingar om dagen.

– Jag räknar aldrig kalorier eller proteiner utan jag går på känn, jag känner om kroppen mår bra. Det ska alltid finnas ”att ta av” efter ett hårt träningspass så att jag ”inte eldar för kråkorna”, säger Johannes Årsjö.

Matsituationerna blir aldrig några långsittningar.

–Självklart kan det vara gott att sitta och äta middag med vänner eller familjen – civiliseratmedknivochgaffel – men eftersom jag äter så ofta orkar jag inte göra det till någon kvalitetstid. Man hackar bara ner det i små bitar, äter med sked och avslutar så fort man kan.

Johannes är tydlig med att han inte tar några genvägar till styrka.

– Genvägar finns det alltid. Men det har aldrig varit något alternativ för mig att dopa mig på något vis.

Han dopingtestades både när han vann SM i styrkelyft 2012 och när han var i final i Världens starkaste man samma år.

– Så det är ju bara att nöta, nöta, nöta. Att hålla i så gott det går med alla rutiner, träning, motivation, och såklart att vara skadefri.

Två timmar långa träningspass, fem kvällar i veckan är en enorm påfrestning på kroppen. Johannes måste vara helt fokuserad på varje pass för att kunna hantera vikter på flera hundra kilo och han riskerar att få skador för livet. Han har brutit revben och tår, inte kunnat gå på flera veckor. Legat på golvet i gymmet och inte kunnat röra sig, rättat till kotor som åkt snett och trott att han pajat ryggen för evigt. Ändå återhämtar sig kroppen, och snart står han där och lyfter igen.

Två dagar i veckan är det vila. Återhämtning. Då är det soffan som gäller, och att tillbringa tid med familjen. Med två småbarn hemma kan det vara svårt att få ordentligt med sömn.

– Ibland saknar man ju att få sova ordentligt. Men jag ska verkligen inte klaga, jag har en väldigt snäll flickvän som tar mycket av det där ändå, säger Johannes.

Han vill alltid sätta familjen först, samtidigt är han borta mycket. Det är ett inrutat liv med jobb på dagarna, träningspass på kvällarna och resor till tävlingar. Vecka efter vecka, år efter år.

– På helger eller längre ledigheter blir grabben mer pappig och det spelar inte så stor roll om det är mamma eller pappa. Men i veckorna är det mamma han mest vill vara med och det kan ju vara jobbigt ibland.

Det ger honom en tankeställare, men att ge upp träningen för att vara hemma är inte ett alternativ.

– Jag har fått en chans att kunna bli världens starkaste man och det måste jag ändå förvalta. Det är bara en kort

period av mitt liv jag kan göra det här, familjen har jag förhoppningsvis för alltid.

Magnus Andersson

Publicerat Norrköpings Tidningar 3 augusti 2013