Clownen Manne

De har stått på scenen sedan tidigt 1970-tal och förtrollat det som ofta kallas den mest kräsna publiken. Fortfarande lockar de nya generationer barn till sina föreställningar. Paus har följt med Clownen Manne och Mora Träsk på jobbet.


Orkestern spelar. Barnen skriker och sträcker händerna i luften när den röda jätteballongen plötsligt far ut bland publiken. Clownen Manne bara ler.

På bordet framför den stora spegeln ligger en kam, en sax, smink och en röd clownnäsa prydligt uppdukade. Det är helt tyst i logen. Manne af Klintberg tar på sig den gröna dräkten och de röda bomullsstrumporna, som han efter ett framträdande i Vingåker inhandlade på ortens strumpfabrik, och dricker lite kaffe.

Hans dotter Maria kommer in i logen, hon är också med i föreställningen. Konserthuset i Stockholm är redan fyllt till bredden av barn i gula västar som snart ska få uppleva kombinationen clown och klassisk musik. Tre föreställningar ska genomföras på rad.

 

Det är 40 år sedan Clownen Manne hade premiär på sin första föreställning ”Min bror, min bror”, men han har inga planer på att sluta eller trappa ned.

– Det är en typ av gift att stå på scen, det är beroendeframkallande. Hustrun brukar säga att det är okej för mig att åka på semester i en vecka, men två veckor funkar inte, säger han med ett stort clownleende.

Manne upplever att det skett stora förändringar under de år han sysslat med barnunderhållning – nu tillbringar barn mycket tid vid dataskärmar, redan när de är väldigt små.

– Men deras kroppar är gjorda för att hoppa, klättra och ramla. Ett barn som inte har skrubbsår på knäna eller slår sig så att det blöder nån gång i veckan på somrarna har inte fått den typ av erfarenheter som kroppen behöver.

Manne pratar om vikten av att skaffa sig en lekfull attityd till tillvaron, han menar att det hjälper en att klara många fler av de förtretligheter och problem som uppstår i livet.

 

Kan du beskriva Clownen Manne?

– Han använder inte svärord eller under bältet-humor. Det är en gubbe som har en femårings attityd till livet, men som samtidigt ansluter till en urgammal tradition av att vända på begrepp så att det ska bli skoj.  Både hans kostym och smink ger signaler till publiken att det här är något man kan skratta åt.

I pausen efter första föreställningen tar Manne en banan från det stora fruktfatet i logen, sätter sig i fåtöljen och konstaterar att det är nog lite konstigt i alla fall, att det inte är någon banan med på scenen i den här föreställningen. Det brukar det vara. Han konstaterar att han har ätit en bra bit över 7 000 bananer inför publik, och att han föredrar ekologiska och rättvisemärkta.


De som vuxit upp med Clownen Mannes barnprogram på 70- och 80-talet brukar känna igen honom på stan.

– Och ibland när jag är ute på restaurang så kommer de fram och är lite fnissiga, och så säger de  ”Är det du?” Ja, det är jag, svarar jag.  ”Kan du säga, en banaaaan”, frågar de. Ja, det kan jag, säger jag. Och så gör jag det.

Men så finns det även några enstaka som kommer fram och säger att Manne och Staffan Westerberg förstört deras barndom.

– Men snälla rara, säger jag då, nu har du gått på en myt!

Det är inte bara bananer som förknippas med Clownen Manne, teckenspråket har också följt med genom åren. För honom är det viktigt, delvis eftersom hans äldsta dotter Juli föddes döv. Nu är hon skådespelare på Riksteaterns Tystteater för hörselskadade.

– För mig handlar det om attityden till teckenspråk och bara genom att alltid ha med det så ändrar jag folks grundattityd. Mitt mål är att om ens granne får ett barn som inte kan höra så ska ens första tanke vara ”jaha, då måste jag lära mig teckenspråk”.

 

Manne har hunnit se det mesta av Sverige under sina 40 år som artist, han räknar upp städer och platser från långt upp i norr till längs ner i söder, men även Danmark, Tyskland, Kanada och Kamerun i Afrika har fått besök av Sveriges mest kända clown.

– Jag tycker om att möta publiken, och det är lättare att transportera en pajas än att transportera publik.

Den sista pausen är snart slut och det är dags att ta plats på scenen en tredje gång. Det är ett högt tempo, och på frågan hur han hittar drivkraften och orken säger han bara:

– Titta på min publik! Det är ju jättemycket energi – varm, kärleksfull energi.


Leif Walter står framför scenen och vinkar till sig publiken, Mora Träsk vill ha dem nära.   

När barnen når den vita kravalltejpen på golvet kan showen börja.


Klockan är fem över tre på fredagseftermiddagen när Leif Walter kliver ur den grå minibussen i centrala Örebro. Med sig har han sin dotter, hennes pojkvän och delar av scenutrustningen. Resten av teamet och det mesta av grejerna blev kvar hemma i Gävle.

– Startmotorn gick sönder på stora bussen. De andra har precis lastat om och är på väg i en hyrd lastbil, väldigt försenade, berättar Leif.

Ändå är han lugn. Han tänker att de borde vara här strax före fem, och då har de en timme på sig till spelningen börjar. Han tar sin svarta väska med scenkläder och traskar in mot logen.

Boulognerskogen i Gävle 1971. Leif och en kompis ordnar en musikfest i staden och med en budget på 200 kr bokar de in en relativt okänd Tomas Ledin. Där börjar en lång karriär för Mora Träsk, och för Leif. För när det som först var ett rockband med fem glada amatörer började spela barnsånger nådde de plötsligt en bredare publik.

Han förklarar att en dag kunde börja klockan tio med spelning på ett dagis, fortsätta på ett dagcenter vid lunch och på ytterligare ett dagis ett par timmar senare.

– Och sen på kvällen rockade vi på någon ungdomsgård, skrattar han.


Efter några år var det bara Leif och Gert Ove Smedlund som återstod av bandet Mora Träsk. När en kompis 1982 ordnade så att de fick göra ett barnprogram på Sveriges Radio passade de även på att presentera sig för SVT, vilket resulterade i programserien ”Högtryck med Mora Träsk”.

Sedan fullkomligt exploderade det och Mora Träsk blev kända av hela svenska folket och fortsatte att göra barnprogram för SVT fram till 1989. Tio år senare hoppar Gert Ove Smedlund av och ersätts av Daniel Lindblom som tidigare spelat med Papa Dee och Thomas Di Leva.

Det är Daniel som är på väg i den hyrda lastbilen. Efter viss vägbeskrivning på telefon anländer han och de andra. Konserten ska börja om femtio minuter så nu är det bråttom. Leif som redan bytt om till svarta Mora Träsk-shorts och gymnastikskor tar plats vid biljettkassan medan Daniel och resten av teamet ser till att få ordning på ljud och ljus. Sedan tar försäljningen av tigertröjor, kepsar och dvd-filmer fart.

När den sista biljetten är riven återstår bara att placera publiken rätt.

– Det är jätteviktigt att det inte blir några springytor. Därför har vi en ”kravalltejp” framför scenen, som barnen inte får gå över, förklarar Leif.


Han framstår fortfarande som lika lugn när han fem minuter före utsatt tid tar på den orange Mora Träsk-tröjan och gör en snabb koll av mikrofonen. Exakt klockan sex står de på scenen. Vi bjuds på en knapp timmas Tigerjakt, musik och rörelser i högt tempo, innan Leif och Daniel avslutar med att spruta bubbelvatten på dem som sitter närmast scenen. Något direkt mellansnack finns inte, den enda pausen uppstår när Leif behöver hämta andan efter de vildaste låtarna.

– Jag har en grym lungkapacitet, Mora Träsk-kondition brukar jag kalla det för.


Text och Bild Magnus Andersson

Publicerat i Norrköpings Tidningar 21 april 2012

Copyright © All Rights Reserved

Urval av uppdragsgivare jag jobbar med:

Getty Images, Ombrello Networks, Aftonbladet, Kommunalarbetaren, Östgöta Media, Byn kommunikationsbyrå, Pressgrannar, Anfang Design & Kommunikation, Söderköpings Bokhandel, Spring-Löpning för Alla, Norrköpings Kommun, Kriminalvården, Tidningen Alfa, Galleria Domino, Lundbergs Fastighets AB, Boardic AB, Media Partner, Pema People, Tidningen Gymnasiet, IF Metall, Sörmlands Media